Page 18 -
P. 18
Intryck Uttryck Jan Segerfeldt
ARKEOLOGI ELLER KONST PÅ DJUPT VATTEN
Ni minns säkert att för några år sedan var det en utställning av Bugattibilar i Frankrike där bilarna visades precis i det skick de
hade hittats – sönderrostade, dammiga och skitiga bilvrak. Man hade flyttat bilarna från sina gömda och länge glömda platser till en
upplyst utställningslokal där dammet, leran och rosten skimrade och under skiten skymtade man något som liknade Bugatti. Själva
idén med att ställa ut bilarna så här var att man ville visa dem i allt sitt förfall och bedrövelse.
Efter det att utställningen stängde försvann alla bilarna. Kördes de till tippen? Nej, knappast, det var ju faktiskt Bugattibilar.
Sådana är alltför värdefulla även som vrak. Kanske har de numera renoverats till toppskick för enorma pengar och sålts dyrt på
någon internationell auktion?
Gamla vrak slutar aldrig att fascinera, åtminstone inte om det är fråga om Bugatti. Helt nyligen var det en dykexpedition som i
Lago Maggiore mellan Schweiz och Italien räddade en 1925 års Bugatti Typ 22 Brescia Roadster, eller i vart fall resterna av den,
från sjöns djup, där den hade legat i över 70 år. Man räknade med att ungefär 20 procent av materialet som fanns kvar av bilen kan
återanvändas. Jag har svårt att tänka mig att man någonsin ska kunna återställa detta till en fungerande bil igen. Bilen skadades
redan när den dumpades i sjön 1936 och föll snett mot botten men den bör ha varit komplett. Arkitekten Marco Schmuklerski som
ägde bilen lär ha smugglat in den i landet utan att betala vederbörliga importavgifter. Myndigheterna kom på honom och beordrade
att bilen skulle förverkas och körde ner den i sjön. Där fick den ligga bortglömd till 1967, när en dykare hittade vraket i dyn på sjö-
botten. Trots det dåliga skicket kunde bilens identitet noggrant säkerställas genom sitt chassinummer, 2461. Förra året lyftes de
sorgliga resterna av bilen upp ur vattnet och den 23 januari i år såldes den på Bonhams auktion i Paris för cirka 2,5 milj kr. Köparen
Peter Mullen som har ett nyöppnat museum i Kalifornien, avser att ställa ut det rostiga vraket där precis som det är.
Men vad är det han ställer ut? Är det en bil? Jo det är ju en Bugatti gunås! Men är den så fantastisk bara för att det är en Bugatti? Är
alla Bugattibilar alltid hyperintressanta även om de är sönderrostade och förstörda? Världen är ju full av fantastiska renoverade och
härligt orenoverade Bugattibilar som inte har stått ute i åratal eller legat begravda under vattnet. Bugatti i allmänhet är visserligen
enormt dyra bilar men är det inte märkligt om de anses nästan lika värdefulla när de blivit gamla vrak?
Eller är det själva den spännande historien kring bilen som gör den extra intressant, ni vet det där med proveniensen som man
alltid talar om i Antikrundan. Om det i stället var en sönderrostad T-Ford som man plockade upp från havets botten, vem hade brytt
sig? Eller kan det vara så att det inte är för att det är en Bugatti eller ens för att det är en bil utan för att det under alla åren på sjö-
botten har skett en förvandling av objektet till något slags modernt konstföremål, ett föremål som har ett utställningsvärde för sitt
eget utseende? Det förekommer ju faktiskt konstnärer med kunskaper i rost och metall som framställer skulpturer av järnskrot och
annat skräp och ställer ut på konstutställningar och den seriösa publiken beundrar verken och konstnärerna med vördnad och med
att betala skyhöga priser på föremålen. Den här Bugattin har skapats först av människor som ett avancerat bruksfordon men sedan
har den brutits ner av naturen själv på ett obarmhärtigt sätt. Har den därmed övergått till att bli en skulptur med ett konstnärligt
värde på ett alldeles unikt sätt men där människan inte är konstnären?
Är det inte så med allt som människan kastar bort, som hamnar på soptippar,i sophanteringsanläggningar, på bilskrotar eller i
sopförbränningscentraler men framför allt ute i den öppna naturen. Vi brukar kalla det för skräp, sopor, avfall, miljöhot. Förr eller
senare bryts allt inklusive vi själva ner till jord, aska, rost, slagg. Allting färdas runt i naturens kretslopp. Men det förblir ändå alltid
skräp som vi på sin höjd kan återvinna för att använda som fylle vid byggande av en ny motorväg eller liknande. Gränsen mellan
några kilo nästan värdelöst fylle och två och en halv miljoner kr före detta Bugatti kan ibland vara hårfin…
18 Ventilen 2-2010
ARKEOLOGI ELLER KONST PÅ DJUPT VATTEN
Ni minns säkert att för några år sedan var det en utställning av Bugattibilar i Frankrike där bilarna visades precis i det skick de
hade hittats – sönderrostade, dammiga och skitiga bilvrak. Man hade flyttat bilarna från sina gömda och länge glömda platser till en
upplyst utställningslokal där dammet, leran och rosten skimrade och under skiten skymtade man något som liknade Bugatti. Själva
idén med att ställa ut bilarna så här var att man ville visa dem i allt sitt förfall och bedrövelse.
Efter det att utställningen stängde försvann alla bilarna. Kördes de till tippen? Nej, knappast, det var ju faktiskt Bugattibilar.
Sådana är alltför värdefulla även som vrak. Kanske har de numera renoverats till toppskick för enorma pengar och sålts dyrt på
någon internationell auktion?
Gamla vrak slutar aldrig att fascinera, åtminstone inte om det är fråga om Bugatti. Helt nyligen var det en dykexpedition som i
Lago Maggiore mellan Schweiz och Italien räddade en 1925 års Bugatti Typ 22 Brescia Roadster, eller i vart fall resterna av den,
från sjöns djup, där den hade legat i över 70 år. Man räknade med att ungefär 20 procent av materialet som fanns kvar av bilen kan
återanvändas. Jag har svårt att tänka mig att man någonsin ska kunna återställa detta till en fungerande bil igen. Bilen skadades
redan när den dumpades i sjön 1936 och föll snett mot botten men den bör ha varit komplett. Arkitekten Marco Schmuklerski som
ägde bilen lär ha smugglat in den i landet utan att betala vederbörliga importavgifter. Myndigheterna kom på honom och beordrade
att bilen skulle förverkas och körde ner den i sjön. Där fick den ligga bortglömd till 1967, när en dykare hittade vraket i dyn på sjö-
botten. Trots det dåliga skicket kunde bilens identitet noggrant säkerställas genom sitt chassinummer, 2461. Förra året lyftes de
sorgliga resterna av bilen upp ur vattnet och den 23 januari i år såldes den på Bonhams auktion i Paris för cirka 2,5 milj kr. Köparen
Peter Mullen som har ett nyöppnat museum i Kalifornien, avser att ställa ut det rostiga vraket där precis som det är.
Men vad är det han ställer ut? Är det en bil? Jo det är ju en Bugatti gunås! Men är den så fantastisk bara för att det är en Bugatti? Är
alla Bugattibilar alltid hyperintressanta även om de är sönderrostade och förstörda? Världen är ju full av fantastiska renoverade och
härligt orenoverade Bugattibilar som inte har stått ute i åratal eller legat begravda under vattnet. Bugatti i allmänhet är visserligen
enormt dyra bilar men är det inte märkligt om de anses nästan lika värdefulla när de blivit gamla vrak?
Eller är det själva den spännande historien kring bilen som gör den extra intressant, ni vet det där med proveniensen som man
alltid talar om i Antikrundan. Om det i stället var en sönderrostad T-Ford som man plockade upp från havets botten, vem hade brytt
sig? Eller kan det vara så att det inte är för att det är en Bugatti eller ens för att det är en bil utan för att det under alla åren på sjö-
botten har skett en förvandling av objektet till något slags modernt konstföremål, ett föremål som har ett utställningsvärde för sitt
eget utseende? Det förekommer ju faktiskt konstnärer med kunskaper i rost och metall som framställer skulpturer av järnskrot och
annat skräp och ställer ut på konstutställningar och den seriösa publiken beundrar verken och konstnärerna med vördnad och med
att betala skyhöga priser på föremålen. Den här Bugattin har skapats först av människor som ett avancerat bruksfordon men sedan
har den brutits ner av naturen själv på ett obarmhärtigt sätt. Har den därmed övergått till att bli en skulptur med ett konstnärligt
värde på ett alldeles unikt sätt men där människan inte är konstnären?
Är det inte så med allt som människan kastar bort, som hamnar på soptippar,i sophanteringsanläggningar, på bilskrotar eller i
sopförbränningscentraler men framför allt ute i den öppna naturen. Vi brukar kalla det för skräp, sopor, avfall, miljöhot. Förr eller
senare bryts allt inklusive vi själva ner till jord, aska, rost, slagg. Allting färdas runt i naturens kretslopp. Men det förblir ändå alltid
skräp som vi på sin höjd kan återvinna för att använda som fylle vid byggande av en ny motorväg eller liknande. Gränsen mellan
några kilo nästan värdelöst fylle och två och en halv miljoner kr före detta Bugatti kan ibland vara hårfin…
18 Ventilen 2-2010
